Fantastiska förfall?

De farliga med att läsa är att man varken ger sig tid till träning eller laga hälsosam mat

Räddningen från totalt förfall blev bl a Våtmarker av Charlotte Roche som jag utan problem kunde lägga ifrån mig och inte allt för mycket längta tillbaka till. Varken språket eller innehållet känns hittills särskilt angeläget. Har dock bara läst ett tiotal sidor.

Man vill ju gärna tala om fantastiska saker. Något nyttigt och fantastiskt och som direkt tar mig till högre höjder och så gjort de senaste tre månaderna är att ta i som sjutton i crosstrainer (där man inte riskerar att ramla) med bästa iphone och bästa hörlurar Klipsch Image x10 på högsta volym!! Arcade Fire 5:e låten Empty Room från senaste skivan The Suburbs x 4 i Tabata Pro

Kan kanske närmast likna något av Elfriede Jelinek?

På gång

"Under 2011 ger vi ut den postuma Mina priser och dramat Heldenplatz, samt återutgivningar av de fem självbiografierna i ett band och Wittgensteins brorson. Därefter fortsätter vi både med nyöversättningar och återutgivning av de existerande översättningar som är så svåra att få tag på idag. Men i nuläget finns ingen konkret plan för just Utplåning."

Bästa hälsningar,

Johan / Tranan

Som en målning av Ola Billgren

Läser Skogshuggning av Thomas Bernhard

Geniets andetag

"Vi är ju inga människor, vi är konstprodukter, pianisten är en konstprodukt, en vedervärdig"

"..människor som Glenn att de förintar sin personlighet för att bli ett geni,"

"Till slut har människor som Glenn ändå förvandlat sig till konstmaskiner och hade inte längre något gemensamt med en människa, påminde bara ibland om en sådan, .."

"I verkligheten vill vi vara ett piano..fly bort från den människa vi är för att helt och hållet bli ett piano"

citat ur Thomas Bernhard, Undergångaren

Thomas Bernhard, Undergångaren

Lyssnar just nu på Glenn Gould, som till min förtjusning visade sig funnits i verkligheten. Vilken lycka! Jag trodde han var fiktiv som de andra två pianisterna.

Att läsa om musiker slår ju bara i sig högt, att sedan, genom handlingen, komma geniet nära är ju fruktansvärt spännande. För att inte tala om språket och formen i denna bok. Den förs fram genom inre monolog som maler på i ett enda stycke. Lite svart knubbigt. Ältar i positiv mening. (Läs här)Maler i form av omtagningar ur lite olika perspektiv. Täta upprepningar av orden: sade han, tänkte jag och enligt honom, tänkte jag. Jag tänker lite Philip Glass.
tänkte jag, har sitt ursprung i de som händer i nutid, då berättaren är på väg in i ett värdshus och dess omnejd. Han funderar på händelser 28år tillbaka i tiden, då han tillsammans med den ovan nämnde Glenn Gould och den fiktive vännen Wertheimer -Undergångaren, studerade piano vid Mozarteum i Salzburg. Att leva i skuggan av ett pianogeni när de själva hade den stora drömmen som blivande världspianist.

Sade han; dåtid och det tänkte. Det är komiskt glest mellan inhoppen i nutid. Först på sidan 123 (av 181) kommer han i samspråk med värdinnan som han väntar på i värdshuset och handlingen utspelar sig sedan till största del där. Det är kul att det går många sidor mellan de korta inhoppen på värdshuset, där han knappt befinner sig någon längre stund, oftast handlar det bara om ett kort: tänkte jag.

Jag blev väldigt charmerad över detta näst intill beroendeframkallande sätt att skriva. Ännu en författare att läsa mer av.

Läser Thomas Bernhard, Undergångaren

Sällan har jag läst något så (hittar inget ord som passar) där jag så ofta avbrutits av mina egna utrop !

Lyssna på språket:
Men folk förstod inte vad jag menade, som vanligt när jag säger något så förstår de inte, för de jag säger betyder ju inte att jag sade de jag sade, sade han, tänkte jag. Jag säger något, sade han, tänkte jag, och jag säger något helt annat, därför har jag fått tillbringa hela mitt liv i missförstånd, i inget annat än missförstånd, sade han, tänkte jag.

Skulle så gärna vilja veta hur: sade han, tänkte jag, och: enligt honom, tänkte jag, låter på tyska? Är det någon som vet?

Här måste in oskuldsfullt nyvakna vårsippor

Vitsippor

Blåsippor

Tussilago

Något som Jelineks Pianolärarinna Erika Kohut, aldrig kommer att kunna uppleva. Det finns inget hopp.

Av Moders järnhand förblir hon för evigt igenmurad.

Jag sällar mig till kören: Ge damen ett Nobelpris till

Ulrike Maria Stuart på Teater Tribunalen

Med gulfärgade glasögonen i handen kliver man rakt in i handlingen, in i dimman, vitt ljus, vitt kakel. Var är vi? Var ska vi gå? Vi fortsätter över golvet och hittar de få åskådarstolar som finns i bakre delen av rummet.

Man bländas av det rena sterila kaklet som täcker golvet och väggarna Mitt på golvet ligger tulpaner spridda i olika färger. Det står fyra gröna plaststolar på linje. En snara dinglar långsamt till höger . Snaran i vilket allt tar sin början

Ulrike Maria Stuart regi: Mellika Melani, är ingen linjär berättelse, utan bygger mera på associationer och olika skikt som läggs på varandra. Elfriede Jelinek kanaliserar vreden över samhällets orättvisor genom Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin och Andreas Baader. Skådespelarna är sig själva OCH sina roller Har man ett behov att förstå allt rekommenderar jag er inte detta.

Det är ett intensivt raseri av ord. Rösten, röster, rytmiskt, säkert ,vackert, fult. De pratar samtidigt, i stämma, skriker, stampar. Ljudanläggningen skruvas på hög volym med oväsen, som gör att endast läpprörelsen syns på mannen som försöker talar eller rättare sagt skriker ut de han försöker säga. I detta ropar plötsligen någon mor och man anar behov i rösten. Som änglar uppflugna med stråkar i händerna sitter två män (som inte ser änglalika ut) och drar stråken mot väggen och ett förfärligt gnisslande uppstår. Saskia Husberg,håller en fascinerande monolog i några toner över höga C. Lika otrolig hanterar hon sin röst då hon läser ur barnkonventionen med en pipig barnröst .

Utplacerade i var ända står under hela föreställningen står två tydligt tysta mörklädda män på vakt. Dockor slängs och brutala skämt om barn dras. Det känns väldigt mycket SMÄRTA. Men mycket är också mycket komiskt. Man vill skratta och gråta om vartannat.

Förtjust omskakad går man försiktigt för att inte trampa på de redan söndertrampade tulpanresterna därifrån .

Redan innan pjäsen börjat kände jag mig lycklig över att bara få stiga in i denna härliga atmosfär Bara en sådan sak som att man betalar biljett efter inkomst! Nedsjunken i en vacker sliten blommig sammetssoffa., med stearindoftande ljus brinnande i stora kandelabrar. Sittandes med ett glas vin i handen och njuter av den häftiga 50-tals tapet framför mig, och strax till vänster sitter den eminente PO Enqvist med sin hustru. Vinet i mitt glas tappades från samma bag in boxlåda som sedan infann sig på scenen och som Ulrike/Frida serverade publiken några glas av. Servering från graven. Själv fick jag inget vin men dock en chokladbit från en Paradisask.

En häftig upplevelse. Rekommenderas varmt.

Lusläsning

De sista sidorna i De utestängda läste jag fastvuxen sittandes utan att knappt våga andas! Även förutom detta sista i Camus anda, förbryllar Elfriede Jelinek mig på ett oemotståndligt sätt.

Måste helt enkelt bryta mina tänkta läsplan och läsa ännu en bok av henne. Nyfiken på att förstå vad det är hon gör som känns så förunderligt märkligt fascinerande.
Horace Engdahl uttrycker följande vilket känns mitt i prick:
Det första man förundras över när man läser Elfriede Jelinek är den egendomliga, blandade stämma som talar ur hennes texter. Författaren är överallt och ingenstans, står inte bakom det hon säger men överlåter heller aldrig makten åt sina diktade gestalter, så att de skulle ge illusion av att existera utanför hennes språk. Det enda som finns är denna ström av mättade satser, som tycks sammanfogade under högt tryck och inte har plats för några ögonblick av avslappning.

En tredjedel in i De utestängda

Det blev ingen dramatisk förskräckelse som jag trodde det skulle bli - övergången mellan Cora Sandel och Elfriede Jelinek "De utestängda" - Ju mer jag läser desto tydligare och svartare framträder "Alberte och Jakob" I många fall kan Jelineks ungdomar t o m kännas befriande jämfört med den förtryckta Alberte. "Anna går lös på honom och tänker: Så fint det känns att jag äntligen får släppa loss mitt starka hat nånstans, utan att behöva rikta det mot mig själv där det skulle vara på fel plats." Vill på intet sätt försvara våld men ...läser vidare

Elfriede Jelinek, Älskarinnorna

Mitt första möte med Elfriede Jelinek blev långt över förväntan. Hade en föreställning om ett kvalmigt överhettat burdust språk. Till min glädje visade det sig vara tvärt om. Språket är nästan rapporterande exakt, lätt, luftigt, oftast vackert . Det finns inga versaler. Ord och meningar upprepas ibland och tillsammans med de snabba flödet ger det en känsla av musik.. Man dras med och läser nästan snabbare än vad man hinner med. Budskapet är starkt samhällskritiskt, ironiskt och en rejäl dos befriande svart humor. Det känns som en viktig roman och jag önskar jag fått läsa den då jag själv var i samma ålder som Brigitte och Paula

Älskarinnorna skrevs 1975 och berättar historien om Brigitte och Paula. Deras värld skildras där äktenskapet är den enda vägen att nå lycka och status. Skoningslöst tränger hon ner på djupet av falska föreställningar om lyckan och blottlägger sociala konventioner och förtryckande patriarkala maktmönster

Man måste skilja på Jelinek och texten. Horace Engdahl skriver i förordet ”Det är en röst som suger upp de ondsinta, fördomsfulla mummel ur folkdjupet, som vi inser att Jelinek avskyr, men som hon samtidigt är en mästare på att härma. Den efterapar ironiskt mediernas, reklamens och underhållningsindustrins beskrivning av mänskliga förhållanden utan att egentligen erbjuda något alternativ, någonting ”autentiskt”.
HE fortsätter ” Jelinek har hävdat att författares klassiska position som det vetande jaget inte är möjligt för en skrivande kvinna i hennes samhälle. I stället skapar hon en ”falsk” text, som talar till läsarens sämre instinkter och möjligen gör honom eller henne medveten om dem” Vidare”De läsmotstånd som Jelinek prosa väcker beror förmodligen inte på vederstyggligheter i handlingen utan på att man inte möter någon sympatisk författarröst som man kan vila ut hos och identifiera sig med”
Jag ser fram emot att läsa mer av henne!!