Lyssnar just nu på Glenn Gould, som till min förtjusning visade sig funnits i verkligheten. Vilken lycka! Jag trodde han var fiktiv som de andra två pianisterna.
Att läsa om musiker slår ju bara i sig högt, att sedan, genom handlingen, komma geniet nära är ju fruktansvärt spännande. För att inte tala om språket och formen i denna bok. Den förs fram genom inre monolog som maler på i ett enda stycke. Lite svart knubbigt. Ältar i positiv mening. (Läs här)Maler i form av omtagningar ur lite olika perspektiv. Täta upprepningar av orden: sade han, tänkte jag och enligt honom, tänkte jag. Jag tänker lite Philip Glass. 
tänkte jag, har sitt ursprung i de som händer i nutid, då berättaren är på väg in i ett värdshus och dess omnejd. Han funderar på händelser 28år tillbaka i tiden, då han tillsammans med den ovan nämnde Glenn Gould och den fiktive vännen Wertheimer -Undergångaren, studerade piano vid Mozarteum i Salzburg. Att leva i skuggan av ett pianogeni när de själva hade den stora drömmen som blivande världspianist.
Sade han; dåtid och det tänkte. Det är komiskt glest mellan inhoppen i nutid. Först på sidan 123 (av 181) kommer han i samspråk med värdinnan som han väntar på i värdshuset och handlingen utspelar sig sedan till största del där. Det är kul att det går många sidor mellan de korta inhoppen på värdshuset, där han knappt befinner sig någon längre stund, oftast handlar det bara om ett kort: tänkte jag.
Jag blev väldigt charmerad över detta näst intill beroendeframkallande sätt att skriva. Ännu en författare att läsa mer av.
Att läsa om musiker slår ju bara i sig högt, att sedan, genom handlingen, komma geniet nära är ju fruktansvärt spännande. För att inte tala om språket och formen i denna bok. Den förs fram genom inre monolog som maler på i ett enda stycke. Lite svart knubbigt. Ältar i positiv mening. (Läs här)Maler i form av omtagningar ur lite olika perspektiv. Täta upprepningar av orden: sade han, tänkte jag och enligt honom, tänkte jag. Jag tänker lite Philip Glass. 
tänkte jag, har sitt ursprung i de som händer i nutid, då berättaren är på väg in i ett värdshus och dess omnejd. Han funderar på händelser 28år tillbaka i tiden, då han tillsammans med den ovan nämnde Glenn Gould och den fiktive vännen Wertheimer -Undergångaren, studerade piano vid Mozarteum i Salzburg. Att leva i skuggan av ett pianogeni när de själva hade den stora drömmen som blivande världspianist.
Sade han; dåtid och det tänkte. Det är komiskt glest mellan inhoppen i nutid. Först på sidan 123 (av 181) kommer han i samspråk med värdinnan som han väntar på i värdshuset och handlingen utspelar sig sedan till största del där. Det är kul att det går många sidor mellan de korta inhoppen på värdshuset, där han knappt befinner sig någon längre stund, oftast handlar det bara om ett kort: tänkte jag.
Jag blev väldigt charmerad över detta näst intill beroendeframkallande sätt att skriva. Ännu en författare att läsa mer av.
Hej igen
SvaraRaderaOch så fick jag svar
Att han var en verklig person
Jag gillar att läsa biografier eller
biografiromaner där det finns en viss
verklighetsanknytning.
Jag läser just Jangfeldts biografi
om Majakovskij
och det är en sannskyldig rysare
i alla bemärkelser
Hej Chrisma,
SvaraRaderahur mycket som är verkligt om Glenn Gould har jag ingen aning om, Undergångaren är en roman och handlar inte specifikt om Glenn Gould. Rekommenderas verkligen!
Fick igår "Skogshuggning" av samma författare. har fallit totalt för dessa upprepningar. På de första 18 raderna nämns "Auersberger" hela nio gånger...det bådar gott!!
Hej
SvaraRaderaJa, jag får lägga till den på listan
uppenbarligen
men jag har ingen aning om vad du menar med "Auersberger"?????????
Hur bådar det gott?
Menade bara som upprepning. Betydelsen av själva ordet (som i detta fall är ett namn) spelar inte så stor roll. Det blir något speciellt när något upprepas tycker jag.Mycket tilltalande.
SvaraRadera