Mitt första möte med Elfriede Jelinek blev långt över förväntan. Hade en föreställning om ett kvalmigt överhettat burdust språk. Till min glädje visade det sig vara tvärt om. Språket är nästan rapporterande exakt, lätt, luftigt, oftast vackert . Det finns inga versaler. Ord och meningar upprepas ibland och tillsammans med de snabba flödet ger det en känsla av musik.. Man dras med och läser nästan snabbare än vad man hinner med. Budskapet är starkt samhällskritiskt, ironiskt och en rejäl dos befriande svart humor. Det känns som en viktig roman och jag önskar jag fått läsa den då jag själv var i samma ålder som Brigitte och Paula
Älskarinnorna skrevs 1975 och berättar historien om Brigitte och Paula. Deras värld skildras där äktenskapet är den enda vägen att nå lycka och status. Skoningslöst tränger hon ner på djupet av falska föreställningar om lyckan och blottlägger sociala konventioner och förtryckande patriarkala maktmönster
Man måste skilja på Jelinek och texten. Horace Engdahl skriver i förordet ”Det är en röst som suger upp de ondsinta, fördomsfulla mummel ur folkdjupet, som vi inser att Jelinek avskyr, men som hon samtidigt är en mästare på att härma. Den efterapar ironiskt mediernas, reklamens och underhållningsindustrins beskrivning av mänskliga förhållanden utan att egentligen erbjuda något alternativ, någonting ”autentiskt”.HE fortsätter ” Jelinek har hävdat att författares klassiska position som det vetande jaget inte är möjligt för en skrivande kvinna i hennes samhälle. I stället skapar hon en ”falsk” text, som talar till läsarens sämre instinkter och möjligen gör honom eller henne medveten om dem” Vidare”De läsmotstånd som Jelinek prosa väcker beror förmodligen inte på vederstyggligheter i handlingen utan på att man inte möter någon sympatisk författarröst som man kan vila ut hos och identifiera sig med”
Jag ser fram emot att läsa mer av henne!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar