Lusläsning

De sista sidorna i De utestängda läste jag fastvuxen sittandes utan att knappt våga andas! Även förutom detta sista i Camus anda, förbryllar Elfriede Jelinek mig på ett oemotståndligt sätt.

Måste helt enkelt bryta mina tänkta läsplan och läsa ännu en bok av henne. Nyfiken på att förstå vad det är hon gör som känns så förunderligt märkligt fascinerande.
Horace Engdahl uttrycker följande vilket känns mitt i prick:
Det första man förundras över när man läser Elfriede Jelinek är den egendomliga, blandade stämma som talar ur hennes texter. Författaren är överallt och ingenstans, står inte bakom det hon säger men överlåter heller aldrig makten åt sina diktade gestalter, så att de skulle ge illusion av att existera utanför hennes språk. Det enda som finns är denna ström av mättade satser, som tycks sammanfogade under högt tryck och inte har plats för några ögonblick av avslappning.