Ulrike Maria Stuart på Teater Tribunalen

Med gulfärgade glasögonen i handen kliver man rakt in i handlingen, in i dimman, vitt ljus, vitt kakel. Var är vi? Var ska vi gå? Vi fortsätter över golvet och hittar de få åskådarstolar som finns i bakre delen av rummet.

Man bländas av det rena sterila kaklet som täcker golvet och väggarna Mitt på golvet ligger tulpaner spridda i olika färger. Det står fyra gröna plaststolar på linje. En snara dinglar långsamt till höger . Snaran i vilket allt tar sin början

Ulrike Maria Stuart regi: Mellika Melani, är ingen linjär berättelse, utan bygger mera på associationer och olika skikt som läggs på varandra. Elfriede Jelinek kanaliserar vreden över samhällets orättvisor genom Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin och Andreas Baader. Skådespelarna är sig själva OCH sina roller Har man ett behov att förstå allt rekommenderar jag er inte detta.

Det är ett intensivt raseri av ord. Rösten, röster, rytmiskt, säkert ,vackert, fult. De pratar samtidigt, i stämma, skriker, stampar. Ljudanläggningen skruvas på hög volym med oväsen, som gör att endast läpprörelsen syns på mannen som försöker talar eller rättare sagt skriker ut de han försöker säga. I detta ropar plötsligen någon mor och man anar behov i rösten. Som änglar uppflugna med stråkar i händerna sitter två män (som inte ser änglalika ut) och drar stråken mot väggen och ett förfärligt gnisslande uppstår. Saskia Husberg,håller en fascinerande monolog i några toner över höga C. Lika otrolig hanterar hon sin röst då hon läser ur barnkonventionen med en pipig barnröst .

Utplacerade i var ända står under hela föreställningen står två tydligt tysta mörklädda män på vakt. Dockor slängs och brutala skämt om barn dras. Det känns väldigt mycket SMÄRTA. Men mycket är också mycket komiskt. Man vill skratta och gråta om vartannat.

Förtjust omskakad går man försiktigt för att inte trampa på de redan söndertrampade tulpanresterna därifrån .

Redan innan pjäsen börjat kände jag mig lycklig över att bara få stiga in i denna härliga atmosfär Bara en sådan sak som att man betalar biljett efter inkomst! Nedsjunken i en vacker sliten blommig sammetssoffa., med stearindoftande ljus brinnande i stora kandelabrar. Sittandes med ett glas vin i handen och njuter av den häftiga 50-tals tapet framför mig, och strax till vänster sitter den eminente PO Enqvist med sin hustru. Vinet i mitt glas tappades från samma bag in boxlåda som sedan infann sig på scenen och som Ulrike/Frida serverade publiken några glas av. Servering från graven. Själv fick jag inget vin men dock en chokladbit från en Paradisask.

En häftig upplevelse. Rekommenderas varmt.