Den blinda ugglan, Sadeq Hedayat

Det är sådana här böcker man vill läsa. Sådana som ger upplevelser man aldrig tidigare upplevt., och troligen aldrig kommer att uppleva Att tryggt ligga nerbäddad med boken i handen och andan i halsen och bara erfara. Vem vill inte känna hur det känns att vara död eller galen eller däremellan.

ifrågasätta sitt förstånd då man undra om man inte några meningar innan, nyss läst det nyss lästa. Det handlar om tillstånd Skuggan av honom, berättaren, som han skådar in i blir tätare och mer verklig än verkligheten.

Den konkreta bilden som målas på pennskrin går igen, blandas upp med verkliga personer, och kommer igen i olika skepnader, på ett oemotståndligt stiligt sätt. Genom de fjäderlätta språket suger jag åt mig allt . Här klampas det inte runt med gummistövlar utan snarare nätta små välpolerade finskor.

I denna usla värld full av fattigdom och elände trodde jag för första gången att en stråle solsken lyste upp mitt liv. Men tyvärr, denna stråle var inte solljus utan bara en passerande ljusglimt. Det var en fallande stjärna som i gestalt av en kvinna eller en ängel uppenbarade sig för mig, och i ljuset av den varseblev jag på ett enda ögonblick, bara en enda sekund, mitt livs all olyckor. (sid.15)

En ljusglimt kan vara förödande. Från bländande ljus till det mörkaste mörker med ord som lik, vita maskar, styckad kropp, blod och nekrofila drag, bildar något starkt med sin kontrastverkan, -som jag alltid förundras över. Hur kan man skriva så vackert lätt och med samtidigt så makabert innehåll? Kärlek och hat var tvillingar i mitt sinne (sid.127)

Jag får en otrolig lust att själv måla bilden på pennskrinet som berättaren sysselsätter sig med., som ju egentligen kan innehåller hela livet

Jag målade alltid en cypress och under den en kutryggig gammal man, lik en indisk yogi, svept i en ärmlös mantel. Han satt på huk, och runt hans huvud var en turban lindad. Hans vänstra pekfinger vidrörde läpparna som ett tecken på förvåning. Mitt emot honom stod en högrest, svartklädd flicka framåtböjd och ville skänka honom en blåvinda, och en liten vattenström skilde dem åt. (sid. 17)

Då min egen skugga faller i den svenska landsbygden som ljuder av fioler och blåbär, skulle det orientaliska falla bort. Men man vet ju aldrig med skuggar.