Den ligger otäckt grå här bredvid mig. Det är allt. Marguerite Duras sista bok. Tre dagar innan hon dör skriver hon“Det är slut
Allt är slut
Det är fasansfullt”
“Jag älskar er.
Adjö”
Känslan av något äckligt känns så här efteråt skrämmande stor. Jag undrar nu om detta skapat en konstant skräck för döden. När jag tittar på boken och den grå färgen kräks jag nästan. Känslan av något äckligt dött, äckligt på samma sätt som tanken på likmaskar krälandes i långt gånget kött. Var det så hon kände det?
Mitt i detta lagar jag mat och ser att kastrullen har samma gråa färg och blir alldeles matt.
Jag minns en gammal mans dödskamp Som ung student (haha, nu låter jag jättegammal!) blev jag inskickad att vara med honom den sista tiden han hade kvar. Som i en film kommer jag ihåg hans ansikte och hur han kämpade innan han gav upp. Han led och jag satt bredvid totalt maktlös. Vet att jag blev förvånad över att han inte bara somnade in. Jag visste inte att det kunde vara en kamp. Jag ville springa ut för att hämta hjälp men jag vågade inte lämna honom ensam. Det blev bara han och jag. Vet att jag förundrade mig över att livet utanför den stängda dörren , pågick som vanligt, som om ingenting hänt. Det var en märklig känsla. Tänk att ligga helt ensam och dö. Mannen hade ingen anhörig. Detta var länge sedan , då man fortfarande tyckte att personal skulle tilldelas döende patienter. Idag får de dö ensamma. Extravak som det kallades, finns inte längre att tillgå. Människor får ligga själva och dö. Det är dagens Sverige. Marguerite Duras kämpade också men hon var alla fall inte ensam.
För mig är hon nyupptäckt och långt ifrån död. Här tror jag det finns mycket att hämta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar