Även om det var många år sedan jag läste Främlingen för första gången, har jag haft kvar känslan av förundran över Mersault oengagemang och hur han låter sig styras av slumpen.
På kvällen kom Marie och hämtade mig, och hon frågade om jag ville gifta mig med henne. Jag svarade att mig gjorde det detsamma, och att vi ju kunde göra det om hon ville det. Då ville hon veta om jag älskade henne. Jag svarade, som jag redan hade gjort en gång förut, att det hade ingen betydelse, men att jag var säker på att jag inte älskade henne.
Camus visar på det absurda, slumpmässiga, och till synes meningslösa i människans tillvaro. Sartre bidrog starkt till Camus genombrott som författare genom att peka ut romanen som en representant för existentialismen
Denna gång drabbades jag dock inte lika mycket som vid första läsningen, antagligen därför att jag nu var beredd. Allt är mycket intressant. Borde läsa Myten om Sisyfos där Camus gör upp med existentialismen - en slags filosofisk kamp på liv och död. Camus grubblar över den grekiske kungen som dömdes att för evigt baxa ett stenblock upp på en bergstopp - där det omedelbart rullade ner i dalen igen. Precis så absurt är vårt liv, menade Camus, vars egna stenbumlingar hette moral och frihetstörst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar