"Han sätter sig några rader framför henne och sitter samtidigt precis bakom henne"

Unica Zürn, Mörk vår & Jasminmannen

Ibland kan språket lägga sig för mycket ivägen. Unica Zürn har ett mycket registrerande konstaterande och distanserat språk.

Under läsningen gick mina associationer ständigt till Beckomberga mentalsjukhus, där jag jobbade under ett år. Några gånger undrade jag över trovärdigheten. Unica Zürn berättar "lite om mycket" Kanske hade jag för stora förväntningar. Med Bubins unge fortfarande vilandes på min kudde kom jag på mig själv att önska Mare Kandre Mare Kandre I Bübins unge kände man tillståndet mycket närmare, mer påtagligt och därmed mer intressant.

Inte heller känner jag mig intresserad av anagram som verkar vara en stor del av UZ liv, liksom de magiska med siffror.

Ack, nej så ointressant var boken dock ej. Mina höga förväntningar om något mycket mer ingående förstörde nog mycket av upplevelsen kanske. Men det är kanske just den distansen som är upplevelsen? Om så tycker jag iså fall inte.

Ur Mörk vår finns en riktig skimrande pärla, om den mycket unga flickans förälskelse i den mörkhårige mannen på stranden, och då främst mötet med honom s.36 Man ler och spinner som en katt, som Nabokov skulle sagt för att beskriva bra konst(ur N.G sid.57)

Den mörka mannen på stranden blir hela hennes värld och det beskrivs så fint att det just då känns som det bästa jag läst -hur han ser hennes allvar.

”Hon tar en persikokärna han spottat ut och stoppar den leende i sin klänningsficka.”Till minne av er”, viskar hon rodnande.”

Han ser och respekterar henne och hur det sedan insiktsfullt integreras i henne.

”Nu känner jag mig tillräckligt stark för att aldrig återse honom. Ända från början var hennes kärlek hopplös.”

Bara denna lilla pärla skulle egentligen få mig att läsa om boken, och med One word arts ord i bakhuvudet,Läs gärna On word arts hyllning