Vid ungefär vart tredje steg snuddar min fot vid en klutt hundskit som ligger placerade längs joggingspåret. Helen dyker genast upp i huvudet. Hon skulle säkerligen lägga sig ned och njutningsfullt slickat i sig av den ljusbruna sörjan. Ja, det är typ det enda Våtmarker av tyska Charlotte Roche innehåller. Äckel.
18åriga Helen ligger på sjukhus efter att ha opererat en analfissur. Hon är skilsmässobarn och hennes stora förhoppning är föräldrarna skall återförenas om de kommer samtidigt till sjuksalen. För att förlänga vistelsen förorsakar hon en blödning i det redan opererade området och får därmed stanna ngr dagar till.
Baksidestexten: ”Många uppfattar den som genial, andra som bara äcklig” Vad det geniala är förstår jag inte. Äckelkänslan är dock den enda känslan som infinner sig hos mig, Tycker dessa beskrivningar är de hon lyckas bäst med. Där finns ett äkta intresse för, oftast den egna kroppens, alla öppningar och sekret därur kommet som hon äter eller kladdar runt för att andra skall få det på sig . Hon finner njutning i att sprida ”sig själv” genom sina kroppsvätskor. Känner sig då förenad med andra och finner sexuell tillfredställelse.
Det är det andra. Allt annat som inte känns trovärdigt som stör mig . Ramberättelsen. . Onyanserat om något beskrivna personer. Hennes, allt för ofta, tråkiga sätt att använda språket. Rövavdelning, rövsjuksköterska hit och dit. Man känner att författaren vill vara rolig och kanske är det som avlägsnar mig mest .Visst, vissa partier kan vara roliga men oftast tycker jag det mest känns fånigt. T ex att hälsa på sitt kön som det vore en person och ..”för att röven inte skall se mitt ansikte.” …Det är svårt att bara dra ut vissa meningar eftersom vad som helst kan bli bra om det görs på rätt sätt. Men som sagt känslan av äckel är behållningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar